Goddag kära blogg!

 

Elise påminde mig igår. Tvåårsdagen för när det som inte fick hända hände. Hade ingen tanke, lust eller tid att skriva något om det igår. Trodde att jag skulle klara det ändå. Det gör jag inte. Behöver skriva av mig.

"I onsdags. Jag skrek, ville gråta, men inga tårar kom. The Ark lägger ner 2011. De har räddat mig, och nu finns de snart inte längre? Folk tycker säkert att jag överreagerar, men efter allt jag gått igenom med Arken vid min sida, så förstår jag inte hur jag ska stå ut. Hur jag ska klara mig. Nästa år kommer bli så fruktansvärt känslomässigt förfärligt på den punkten. Ett enda långt, smärtsamt farväl. Säg för Guds skull inte "men de finns ju kvar, och man kommer få se sååå mycket av Ola Salo". Jag skiter i det. Allt jag vill ha är The Ark. Jepson, Ola, Martin, Leari, Jens och Sylle tillsammans. Tillsammans som universums bästa band. Tillsammans i den värld av Angelheads och idioternas internationella nationalsång. Nu funkar verkligen inte "det gör inget, för jag har träffat Ola Salo". Stay with me." enrosagnu 12 december 2010.

 

Håller nog med Elise om att den dagen var värre än själva 16 september 2011. Då visste vi och hade hunnit ställa in oss på det. 8 december 2010 väntade vi bara på 20 års jubileumet och vad som skulle hända sen. Visst, det låg lite i luften, men jag trodde inte att det kunde ske på riktigt. Jag kunde inte gråta den dagen, jag ville, men det kom inga tårar. Okej, de var bara ett band som la ner, musiken finns kvar och vännerna. Fast nej.
Vi var en familj. Det där bandet har präglat vem jag är, vad jag tycker är viktigt i livet och världen. Det där bandet har gett mig mina bästa, närmaste vänner. För mig är de mer än bara ett band. För oss som var i den familjen, är de en del av oss. Men, den känslan förstår man bara om man varit där. Vi är The Ark. And what we have will live forever.

 

Och nu struntar jag i om människor tycker att vi är knäppa. Det är vi, vi är stolta, vackra, idioter som tycker att det är viktigare att göra det som känns rätt i hjärtat, ryggmärgen och magen istället för att gömma oss och bry oss så förbannat om vad andra tycker om oss. För oss är det värt att bli betraktad som fullkomliga idioter, om det är priset för att gå vår egen väg. Och det, hade vi inte lärt oss på samma kärleksfulla sätt utan arken som räddade oss från tristessen, The Ark.

 

Väl mött,