We got to hurry with no worry
Godnatt kära blogg!
Hej igen eller något. Lyckades få klart en fråga och talen. Bara den svåraste kvar nu. Ska mata hästarna om 4 timmar. Borde kanske sova något innan dess? Fast näe. Eller jo.
Läste gamla inlägg, från maj 2009. Hur lyckligt mitt ponnyliv var. Hur besatt 17 åriga jag var av The Ark. Hur de räddade mig. På den tiden hade jag två saker i livet som var viktigt. Mina ponnyer och The Ark. Mitt liv var fint då. Jag saknar det. Jag vet inte riktigt vem jag vuxit upp till. Det skrämmer mig. Funderar på vem jag är. Vad jag vill. Vart jag ska. Det är nu jag måste välja tror jag. Strömsholm eller skrivandet.
Så här i efterhand ångrar jag och ångrar inte att jag inte gick Strömsholmsgymnasiet. Det klart att det hade varit kul, grymt lärorikt och givande. Fast jag hade gått miste om den på hästfronten lyckligaste delen i mitt liv. Ponnytiden. Jag var ingen "galning" som skulle upp på stor häst så fort som möjligt, har aldrig varit, och kommer aldrig bli. Det är inte roligare att rida stor häst som alla säger. Jag red B-ponny tills jag var 15-16 år, kunde jag skulle jag göra det fortfarande. Rider fortfarande C & D-ponny. Mina hästar är inte ens över 160 cm i mkh. Stor häst är inte roligare, ponny är det bästa som finns. Kommer nog aldrig förstå mig på folk som ska stressa upp när de är 16, ta vara på ponnytiden. Å andra sidan, kommer de heller aldrig att förstå mig.
Hur som helst tänkte jag så här. Om Atarak är redo. Om jag är redo. Ska jag söka SRL 1 nästa år. Sen får vi se. Verkar svårt att komma in. Tror jag behöver komma bort ett tag.
Funderar fortfarande på vad de där The Ark gjorde med mig? Skäms och njut sa Ida till mig på Valborg. Sen dess har jag tänkt på det. Då, maj 2009, gjorde jag bara, tänkte inte ens tanken att skämmas. Jag saknar det. Nu skäms jag lite först, sen gör jag. Vet inte riktigt. Saknar den 17 åriga mig lite. Som levde i nuet. Som inte hade panik över saker som kommer i framtiden. Fast det finns några skillnader. Två av de tre som betydde allra mest för mig då, har försvunnit ur mitt liv fysiskt sett. Det jag saknade då har jag nu. Det jag saknar nu hade jag då. Aldrig är man nöjd. Ändå, vill jag i nuläget hävda, att det var bättre förr, typ maj 2009.
Väl mött,
Hej igen eller något. Lyckades få klart en fråga och talen. Bara den svåraste kvar nu. Ska mata hästarna om 4 timmar. Borde kanske sova något innan dess? Fast näe. Eller jo.
Läste gamla inlägg, från maj 2009. Hur lyckligt mitt ponnyliv var. Hur besatt 17 åriga jag var av The Ark. Hur de räddade mig. På den tiden hade jag två saker i livet som var viktigt. Mina ponnyer och The Ark. Mitt liv var fint då. Jag saknar det. Jag vet inte riktigt vem jag vuxit upp till. Det skrämmer mig. Funderar på vem jag är. Vad jag vill. Vart jag ska. Det är nu jag måste välja tror jag. Strömsholm eller skrivandet.
Så här i efterhand ångrar jag och ångrar inte att jag inte gick Strömsholmsgymnasiet. Det klart att det hade varit kul, grymt lärorikt och givande. Fast jag hade gått miste om den på hästfronten lyckligaste delen i mitt liv. Ponnytiden. Jag var ingen "galning" som skulle upp på stor häst så fort som möjligt, har aldrig varit, och kommer aldrig bli. Det är inte roligare att rida stor häst som alla säger. Jag red B-ponny tills jag var 15-16 år, kunde jag skulle jag göra det fortfarande. Rider fortfarande C & D-ponny. Mina hästar är inte ens över 160 cm i mkh. Stor häst är inte roligare, ponny är det bästa som finns. Kommer nog aldrig förstå mig på folk som ska stressa upp när de är 16, ta vara på ponnytiden. Å andra sidan, kommer de heller aldrig att förstå mig.
Hur som helst tänkte jag så här. Om Atarak är redo. Om jag är redo. Ska jag söka SRL 1 nästa år. Sen får vi se. Verkar svårt att komma in. Tror jag behöver komma bort ett tag.
Funderar fortfarande på vad de där The Ark gjorde med mig? Skäms och njut sa Ida till mig på Valborg. Sen dess har jag tänkt på det. Då, maj 2009, gjorde jag bara, tänkte inte ens tanken att skämmas. Jag saknar det. Nu skäms jag lite först, sen gör jag. Vet inte riktigt. Saknar den 17 åriga mig lite. Som levde i nuet. Som inte hade panik över saker som kommer i framtiden. Fast det finns några skillnader. Två av de tre som betydde allra mest för mig då, har försvunnit ur mitt liv fysiskt sett. Det jag saknade då har jag nu. Det jag saknar nu hade jag då. Aldrig är man nöjd. Ändå, vill jag i nuläget hävda, att det var bättre förr, typ maj 2009.
Väl mött,
