Godkväll kära blogg!

 

Idag har jag tränat hela dagen, blandat med B-uppsats. Red Donatello 14-15 och sen Arken 17-18. Båda var duktiga, men Arken var så sjukt fin. Måste jobba grymt mycket med min sits, men det tar sig. Bara jag kommer ihåg det och rättar till det. Knäcken tjatade så mycket på mig idag att hon tillslut sa till mig att jag skulle säga till om jag blev ledsen/arg. Haha! Tycker att det är bra att tränaren säger vad som kan bli bättre, och tjatar om det.

 

Sedan hade vi möte inför vårens kurser. Har nästan samma grupper som i höstas, fick dock byta en av dem till en nybörjargrupp, men det kan vara bra att ändra lite. Det är bra och roliga grupper. Så klart kan jag ju inte säga något annat här, haha, men jag tycker verkligen det. Så duktiga elever och roliga att undervisa. Känns inte som att jag åker och jobbar, utan som att jag åker dit och umgås och kopplar av. Snacka om att gilla sitt jobb. Önskade att jag fick ha det så jämt. Att dessutom få lön för att göra något man tycker så mycket om måste vara lyx. Och jag har ju världens bästa arbetskamrater, med alla ponnysar. Självklart jobbar jag med bra människor också, haha!

 

Men det har också sina baksidor att jobba med djur. Vår fina, lilla Robin lämnade oss igår. Han blev akut sjuk och allt gick så fort. Trots att alla gjorde allt de kunde så galopperar han nu på de evigt gröna ängarna. Vår fina pärla, och nallebjörn. Vila i frid.

 

Jag var inte med och behandlade Robin, men känner mig ändå så berörd. Vet vilket jobb man lägger ner, hur rädd man blir. När jag var i Ockelbo fick Bill kolik en fredagkväll. Det var för mig "bara en ridskoleponny", men min systers favorit och halvfodervärdsponny. Veterinären kom ut och behandlade. Vi promenerade, han fick dropp, föll ihop och det sprutade blod efter slangarna igenom mulen. Tillslut fanns det inget annat än att åka klinik. Ponnyn som fullkomligt avskydde att åka transport skulle transporteras akut till Ulltuna, i det skicket. Trodde att det skulle bli lätt att lasta när han var så slut. Det värsta var, när han tog sina sista krafter och kämpade för att slippa gå in i den där transporten. Det var så hjärtskärande, så skrämmande. Vad gör vi om vi inte får in honom? Efter mycket om och men fick vi in honom. Veterinären sa "om han ramlar, fortsätt kör". Jag satte fast honom, klappade om honom ordentlig och sa "Du fixar det här vännen, kämpa hjärtat". Stängde dörren och visste inte om jag skulle se honom igen. Gjorde så förbannat ont. De som åkte med honom frågade om jag skulle följa med, tvekade och sa nej. Kände att jag orkade inte psykiskt, vågade inte. Det var en jobbig helg. Men lättnaden när de ringde och sa att vi fick komma och hämta honom på tisdagen. Och när vi hälsade på honom i sin box där på tisdagen när vi hämtade honom. Har nog aldrig blivit så glad av att se "en vanlig ridskoleponny". Efter den erfarenheten gör det så oerhört ont att höra om Robins öde. För jag vet vad det innebär, hur rädd man är, hur man kämpar trots att man bara vill lägga sig ner och gråta. Därför tänker jag extra mycket på dem som kämpade för Robin. Ni gjorde allt ni kunde. Han har det bättre där han är nu, på de evigt gröna ängarna.

 

Väl mött,