Godkväll kära blogg!

 

Det har gått ett år nu sen sista. Trodde att det skulle vara en jobbig dag, men inte så farligt. Träningstävling med Atarak. Var på Köpis och IKEA en stund, åt på McDonalds med Josefine. Mycket har handlat om Ark, mycket om annat. Vet inte riktigt hur jag överlevt ett år, först utan Parris, sen utan The Ark. Men det gjorde jag.

And I´m glad that I spend it with you.

You just keep me hangin´ on.

Forever.

 

Kollade på liveDVDn från P&L med Josefine. Dansade. Hoppade. Sjöng så rösten sprack. Sorgen om att det är slut fanns inte där. Grät inte, skakade i Apocalypse och Fool, men inga tårar. Förens efter. Hur jävla hemskt det än var, saknar jag den där gråtande masshypnosen efter sista. Mina vänner. Hur vi var samlade en allra sista gång. Vara en del av något, där alla förstod. Hur vi skrek. Kanske inte skriken, men kramarna, alla som förstod, ingen som ville eller förmådde resa sig just då. Hur benen bar, bara för att vi visste att vi måste. Men det gjorde vi alla. Vi klarade det. Tillsammans.

 

Jag saknar den personen jag var då. Åkte runt på spelningar, såg bandet som gjort mig till den jag är, var bland mina fina vänner, som bor alldeles för långt ifrån mig. Det var så bra. Så fint. Trots den gnagande känslan om att det snart var slut. Så tog vi tag i det där nuet, och höll det i våra händer och sög ut det sista av euforin. Vågade vara galna. Vågade bli kallade idioter. För vi hade varandra.

 

Funderade på vad jag gjort det senaste året? Jag är inte samma person som jag var då. Jag är något bittrare. Ser hinder, inte möjligheter. Har inte alls levt upp till det jag vill nu när jag tänker efter. Jag vill låta mitt hjärta bestämma, göra slut med Gud och Djävulen. Kunna peppas igen. Det har gjort för ont, har inte alls lyssnat lika mycket på dem som då. Vissa skulle säga att jag växt upp, jag skulle säga att jag tappat en bit av mig själv på vägen mot den bittra människan som skäms och skäms, inte skäms och njuter som den jag vill vara och en gång var. Till den 8 december, ska jag ha ändrat på det. Till så som det ska vara.

Do Do Do Do

Let your heart decide

What you have to do

That´s all there is to find

 

Och imorgon ska jag vakna på väg mot den jag var. Den som ville dansa iväg nätterna, uppleva euforin, leva i nuet och ta vara på det som står framför en. För man vet aldrig när det slits ifrån en.

 

Tills dess. Har jag The Ark att tacka, att de gjort mig till den jag är, och hoppas att de ska få mig att hitta tillbaka till mig själv. Till den jag egentligen är innerst inne i mitt hjärta.

Calleth You, Cometh I.

And that´s how it is.

 

Väl mött,