Goddag kära blogg!

 

För en vecka sen gjorde jag sista dagen på yrkesprovet. Sista dagen på det som varit målet hela våren. Fytusan vad nervös jag var. Efter mycket om och men fick jag tillslut klartecken för att få ta med mig ponny till provet. Fick äran att låna finaste, bästa, bästa Hobsun från Ponnyklubben. Hjälp. Jag som aldrig mer skulle bli kär i en häst, som dessutom inte är min. Han tog mitt hjärta med storm under våra fyra intensivveckor ihop.

 

Jag som var hopprädd innan och tyckte att det var äckligt att rida emot ett hinder på typ 70 cm, studsade av förväntan inför hopprovet på måndagen, med bana på 100cm, enstaka hinder på 110cm. Allt tack vare bästa Hobbe. Han var outstanding. Han var bäst. På alla språng vi tog, rev han ETT hinder, för att vi inte var riktigt igång och jag stressade fram till hindret. I övrigt seglade han över ALLT. Var så lycklig. Det var så kul, trots den pressade situationen, trots att så mycket stod på spel så njöt jag. Jag njöt av att få rida och hoppa den fantastiska ponnyn. Blev sur när vi bara fick hoppa banan med 6 hinder. Ville mer, mer, mer. Hade lite tårar i ögonen när jag vinkade av honom på måndagkväll. Han som tagit hand om mig, lugnat mig när jag var nervös. Hopponnyn skötte sig även exemplariskt på dressyren, han var jättefin, och gjorde sitt allra, allra bästa. Precis som om att han visste att "nu är det allvar". Han tog verklligen hand om mig.

 

Måndagkväll bestod av PM-skrivning inför tisdagens ridlektioner. Jag hade hinder i följd och galopp. Blev nöjd till slut. Efter att ha diskuterat med Petra som agerat mentor åt mig inför provet. Sov några timmar och var dödstrött när jag vaknade. Hade liksom inte ens vett att vara nervös. Hur som gick båda lektionerna bra, dressyren kändes bäst. Försökte analysera efter, men kände liksom att "fyfan vad bra detta var" så fick typ leta efter något att påpeka. Känns som om man ändå måste säga något med förbättringspotential. Examinatorn såg nöjd ut efter min lektion. Hade några skriftliga och muntliga prov som också kändes ok. Var om möjligt ännu mer dödstrött när jag kom hem, så duschade och däckade i sängen en timme innan sista PM-maratonet. Tror vi satt och skrev i typ 6 timmar. För två lektioner á 20 minuter. Var hur som väldigt skönt att ha någon att bolla idéer och tankar med på vandrarhemmet. Somnade nästan direkt och slog till med att sova hela 4,5 h innan jag vaknade en timme innan klockan. Somande tack och lov om.

 

Sista dagen. För en vecka sen. Började med info från förbundet. Sedvanligt. Hade fortfarande inte vett att vara nervös. Hade några samtal och mina två teorilektioner. Vändning på cirkelbåge och hästens delar/enklare exteriörbedömning. Hade jag kuggat hade jag gjort det måndag eller tisdag kändes det som. Hur tusan jag lyckades prata om vändning på cirkelbåge i 20 minuter förstår jag fortfarande inte. Samma sak i analaysen, hade typ inget att klaga på. Inte examinatorn heller, som släppte lite på pokerfacet nu mot slutet. Fick till och med beröm. Slappnade av och hade typ världens sämsta lektion i hästens delar sen. Kändes som att nu är det kööööört. Var så deppig efter den. Ett samtal och därefter domen.

 

Alla 12 satt i korridoren. Livrädda. Uppgivna. Förhoppningsfulla. Avtrubbade. Uppe i varv. Överallt och ingenstans. Vi fick veta att det fanns två vägar ut. En tillbaka till våra kompisar. En ut i ensamheten. Vi fick välja själv. Alla kom ut tillbaka, men droppade av fort efter sin dom. Jag var sist bland ettorna. Då hade två klarat det, två kuggat och två omprov. Statistiskt sett hade jag kunnat hamna i vilken grupp som helst.

 

Kunde knappt andas, höll i min hjälm krampaktigt och stapplade in. De sa åt mig att andas. Jag lät bli. Fick beröm för att jag gjort ett jämnt prov, var lämplig för yrket men dressyrridningen brast. Min sits var bristfällig. Denna jävla dressyr. Denna jävla sits. Omprov i dressyr. Där och då brast det. Tårarna rullade. Av lättnad att jag klarat 9/10 delprov och slapp göra om allt. Av besvikelse för att jag och Hobbe gjort vårt allra bästa och det räckte ändå inte. Av förtvivlan att hur mycket jag än förbättrat min sits och hur mycket tid jag än lagt på det så räcker det inte. Av rädsla för hästval på omprovet. Av lättnad att allt äntligen var över, att jag skulle få åka hem till mitt liv. Full av känslor och helt tom på samma gång.

 

Gick ut till de stackars tvåorna som ännu väntade på sin dom, som trodde att jag kuggat, de tyckte synd om mig, kramades och tog hand om mig tills jag lyckades hulka ur mig att jag har ett omprov i dressyr. Lättade skratt och pepptalk. Tagen av stunden stannade jag tills alla tvåor fått sin dom. Eftersom att jag diskuterat mycket med Niklas under hela provet, ville jag såklart stanna och höra hur det gick för honom. Han var sist. Han klarade sig. Korridoren fylldes av lättnad av oss 6 som stannat, besvikelse, förtvivlan och glädje. Vi tog oss igenom, vi stod fortfarande upp. Kramar, lycka till och hej då. Alla åkte hem till sina liv, till sina elever där man är världens bästa ridlärare. Oavsett vad examinatorer på yrkesprov säger.

 

Gasade på hem. Stannade i Uppsala. Hade levt på färdigmat i fyra dagar. Skulle äta på Max. Kom fram och insåg att det fanns Chopchop och PizzaHut också. Slutade med mat på Chopchop och efterrätt på Max. Tyckte att jag förtjänade det. Rullade vidare hem. Hem till GPK. Skulle lämna tillbak SM-bilen som jag lånat. Den var ruskigt rolig att köra. Den ville åka fort. Alla tittade på min fina bil. Och såklart, pussa på min hjälte. Hobbe. Prata med Petra, återigen tacka för all hjälp. Andas. Pussa på Hobbe. Njuta av att vara hemma i mitt liv igen.

 

Torsdagen var intressant. Som en bakfylla. Sov 11h. Börjar återuppstå nu. Känns bra. Ska hårdträna dressyr. Ska fan klara det. Ska fan gå SRL2 i vår. Ska. Ska. Ska. Däremellan ska jag försöka vara världens bästa ridlärare. Suga åt mig kunskap och bara njuta av alla fina, fantastiska människor och hästar jag har runt omkring mig.

 

 

Väl mött,