Goddag kära blogg!

 

Jag har inte bloggat på två år, borde verkligen ta upp det igen. Sak samma nu till det viktiga. Ni som förväntar er något om hästar kan sluta läsa nu.

 

 

Jag såg mitt älskade, älskade Green Day i Stockholm i januari i år. Och i Göteborg för två veckor sedan. Biljetterna släpptes i september förra året. När mitt hästliv, precis som nu, sög ganska hårt - inget kändes kul, ridning var och är ett måste. Green Day fick mig att andas. Längta. Se framåt.

 

Trots att jag inte lyssnat på Green Day så mycket senaste åren, förlåt men trilogin var inte bra enligt mig, eller musik öht, fick de mig att andas. Vet inte hur många gånger jag tänkt "I januari/juni får jag se mina favoritmän, och I'm still breathing".

 

Minns fortfarande den dagen i lägenheten på Värtavägen i Stockholm när jag för första gången hörde Boulevard of broken dreams 2004. Jag sa att det här ska tydligen vara ett bra band och sedan den dagen älskar jag de där tre, numera, gubbarna från Oakland. Jag har vuxit upp med deras musik, ffa American Idiot. Jag har varit så förbannat kär i Billie Joe Armstrong. Jag har drömt, hoppats, önskat om att jag kanske någon gång i mitt liv ska få se dem. Jag har till och med sagt att jag kan dö lycklig om jag bara får se Green Day live, att jag vill dö längst fram på en Green Day konsert, för då dör jag lycklig. Nu har jag sett dem sex gånger. Stockholm 2009, Göteborg 2010, Paris 2012, Norrköping 2013, Stockholm 2017, Göteborg 2017.

 

Alla gånger jag sett Bullet In a Bible. Skrattat åt att Billie får hela Milton Keynes att stöna. Alla gånger jag nördat ner mig i det här bandet. Alla gånger jag lyssnat till deras låtar och inte fattat ett ord men ändå tyckt att det är ett mästerverk. När jag sedan läst texterna, skrattat, ryst, blivit överrumplad över att de gör såna jävla MÄSTERVERK. Önskat att jag får bli Mrs Armstrong (vem drömmer inte om sånt när man är 14??). Förlåt mitt 14 åriga jag, men jag vill inte alls bli Mrs Armstrong. Det finns ett par i hela världens som är så jävla mycket goals, som är de finaste någonsin tillsammans, som är KÄRLEK. Det är Billie Joe och Adrienne. Och de är så jävlajävlajävla fina tillsammans att jag aldrig vill att de ska gå skilda vägar. Om de skiljer sig dör min tro på kärlek. (ok den är ganska torrlagd nu också men ändå, haha).

 

Sen 2007 kom The Ark. En ny nördperiod började, nu med The Ark, Green Day var rätt tysta och sen började de om igen 2009 och The Ark somnade till. Och allt var liksom som det var innan The Ark. Jag nördade Green Day, fick se dem live. Och jag var såsåså LYCKLIG. Min livsdröm gick i uppfyllelse. De somnade och The Ark vaknade. The Ark la ner, jag grät floder och Green Day vaknade och släppte trilogin. Jag såg dem två gånger på 99 revolutions tour. Så här i efterhand. Det var inte bra. Billie åkte in och ut på avgiftning och verkade rätt nerknarkad. I Norrköping visste han inte ens vart de var. Men. Green Day är Green Day. Efter Norrköping trappades min nördighet sakta men säkert ner. Och det mesta intresset för musik försvann The Ark hade lagt ner och Green Day verkade inte må så bra, och musiken blev i mitt tycke därefter. Det tog fyra år.

 

September 2016 släpptes Revolution Radio-tour. Och jag köpte biljetter till Stockholm. Det dröjde flera månader innan jag vågade lyssna på RevRad som släpptes i oktober. Jag var rädd att det skulle vara samma flopp som trilogin och jag ville behålla den syn jag hade på Green Day 2004-2010. Men när det närmade sig konsert lyssnade jag igen om låtarna och tyckte de var riktigt bra. Efter Stockholm -17 är det här ett av mina favoritalbum med dem. Amazing.

 

Stockholm närmade sig. Med tanke på att jag inte lyssnat aktivt på dem på flera år hade jag väl inga direkta förväntningar. Särskilt med 99 revolutions touren som närmsta minne. Rätt var det var så var slutet av januari där. Har väl aldrig varit så hypokondrisk som jag var veckan innan konsert. Kvällen innan hopptränade jag och vågade knappt hoppa utifall att jag skulle trilla av och göra mig illa så jag inte kunde gå på konserten, haha! Stressmagen levde life på fredagen - konsertdagen. Jag var nervös. Jag hade lusläst setlisten så jag skulle ha koll. Dåligt av mig för därför fick jag ingen positiv överraskning. Hoppade över förbandet. Var för nervös. Tog plats. Jag och pappa hade sittplats, väldigt nära scenen.

 

Klockan närmade sig dags att kliva på scenen. Förväntade mig att de skulle vara sena så blev så förvånad när Bohemian Rhapsody började i tid. Följdes av Bliztkrieg Bop och Drunk Bunny och sen soundtracket till Den gode, den onde, den fule.

 

Sen stod de där. Billie Joe, Tré och Mike. Och jag nästan grät. Alltså det var sådan lycka att se dem stå där på scenen och allt bara kom tillbaka. Jag blev 14 igen och bara var så där tokförälskad i det här bandet.

De rev av Know Your Enemy med massa pyro, stagedive av en person som inte kunde texten och fuck, det hände verkligen. Jag såg mitt band igen. Och jag var lycklig och mådde bra. Eufori sammanfattar den kvällen så bra. BangBang och Revolution Radio från nya plattan och de var så bra.

 

Sen. Brandtal. Alltså verkligen brandtal innan Holiday. (eller det är som jag minns det iaf, måste varit innan Holiday). Har letat så jävla mycket efter det på youtube men hittar det inte. Självklart hann jag inte filma det själv. Billie fördömer Donald Trump så mycket. Säger att There is a mad man in the white house right now. He is not my president. Sen i Holiday och "turn out the lights"-grejen får han hela jävla Globen att skandera "NO TRUMP". Och det är därför jag älskar det här bandet så mycket. De står för allt jag tror på. Och de vågar stå för det.

 

Men det bästa. Det absolut bästa med Stockholm 27 januari 2017 var att mitt band mådde bra igen. Det verkligen syntes hur mycket de njöt av att stå på scenen. De var tillbaka starkare än någonsin och det vara bara så mycket passion och joy där på scenen. Och det fick mig att bli såså lycklig i själen.

 

Allsång i BOBD och Billie sa "Jag älskar dig"(!!!!!!!!) och i Longview fick han låna en gitarr från Abbamuseet och såg ut att vara asnöjd över det. Alltså den glädjen han utstrålade den kvällen. Stönande i Hitchin a Ride. Några gamla låtar som jag varken gillar eller hört så mycket, men det gjorde liksom inget. För alla deras låtar är så jävlajävla bra. Eller jo. Fick 2000 Lightyears away. Det är nog en av få Kerplunk-låtar som jag faktiskt tycker om. Mest för att Billie skrev den efter att han kysst Adrienne första gången. Kan inte minnas att jag hört den förr. (När jag läser setlist så spelade de den i Paris). Möjligen någon gång, men ingen låt som hör till standard setlisten.

 

Pratas om att vi alla kommer från the underground and this is our underground. Att han vill ha "passion, love and rock n roll and I want it now". Att man ska lägga ner sina mobiltelefoner och skita i sin jävla selfie. Att livet sker här och nu. Han pekade till o med ut en person och sa typ "Here I am, look at me, make eyecontact with me at put down your fucking cellphone, you don't need that shit".

 

I Are we the waiting så sjöng Billie "skrika" istället för "scream". Och han hade lärt sig Tack, Tack så mycket, Jag älskar dig och skrika. Innan Revolution Radio "This is a prostest against facism and fuck you Donald Trump." Alltså Billie Joe. Dör för den mannen.

 

I Knowledge plockade de upp en snubbe som fick spela gitarr. Han fick fucking behålla den?!?!?

 

Nya låtar, King for a Day och extranummer. Jesus of Suburbia igen. I Stockholm 2009 spelade de inte den och efter det blir jag alltid så jävla lycklig när de spelar den. Good Riddance avslutade. Konfetti. Fuck, var inte slut. Jag grät nästan igen för att det var slut.

 

Letade som en galning i merchen sen efter en tröja som det står "No Racism No Sexism No Homophobia" på ryggen. (GD på framsidan, såklart?). Dålig tradition att köpa merch efter. Då är det nästan slut. Tillslut. I den sista montern fick jag den sista tröjan i min storlek. Och ett armband som suttit på min arm sen den dagen. Det är en av mina favorittröjor nu.

 

Jag var så lycklig. Dels för att det var en helt jävla grym spelning. Helt klart en av de bästa av de sex jag sett, kanske till o med den bästa. Dels för att de verkade må så bra igen. Att det verkligen var passion på den scenen. Att de nya låtarna faktiskt var asbra! Men mest för att jag hittat tillbaka till mitt band. Mitt band som format mig så mycket, som jag vuxit upp till. Pappa var arg för att han inte fick höra WMUWSE, typ den enda låt han verkligen ville höra. När vi gick mot pendeltåget(?) såg jag en tjej som satt med en skylt "Fuck Trump. Billie Joe for president", och det var ett sånt amazing avslut och sammanfattning av den kvällen.

 

 

Tiden som följde efter den här spelningen var mest Green Day hela tiden. Som tur var hade de ganska nyligen släppt att de skulle komma tillbaka till Sverige och Göteborg i juni så jag köpte biljett bara några dagar efter Stockholm och det fick mig att andas och se framåt hela våren. När stressmagen levde life på väg till jobbet lyssnade jag på Still Breathing och tänkte att shit, jag lever, jag har ett askul jobb och jag ska få se mitt favoritband i juni. Bit ihop det går bra, cause I'm still breathing. Hade några elever som också var i Stockholm, diskuterade spelningen med dem och så jävla skönt att prata med folk som också är lite starstruck och all over the place. Och helt ärligt. Utan Göteborg vet jag inte hur den här våren skulle ha gått. Stressmagen började leva life riktigt ordentligt flera veckor innan terminsslut. Det blir ett jobbigt liv då. Men. Shit. (Haha). Det gör inget, för jag ska se Green Day i juni.

 

 

Göteborg 21 juni 2017
Nu var mina förväntningar S-K-Y-H-Ö-G-A. Nervös och stressmagen levde life på tåget ner och kunde inte äta. Väl framme i Göteborg släppte det. Jag gick direkt till hotell Plaza för att jag trodde att de bodde där. Någonstans inom mig kände jag på mig att det är nu det händer. Det är nu jag får träffa Billie Joe Armstrong. Det här är en sån dröm att jag inte ens vågat ha det som en dröm. Den känns helt totalt omöjlig att uppfylla, men något i mig sa att det kan ske. Så jag parkerade utanför Plaza, träffade några engelska snubbar som inte sa så mycket. Tänkte gå, men så kom en svart van så jag gick tillbaka. Väntade. Och helt plötsligt kom TRÉ FUCKING COOL ut ur det där hotellet. Under armen hade han sin lilla docka. Jag blev så jävlajävla starstruck. Fick inte ur mig ett ord och kunde inte få upp mobilen för att fota. Jag var mest "Oh my GOD". Han sa att han skulle på ett photoshot och det var därför han va så snygg. En av de engelska snubbarna sträckte fram sin arm där han tatuerat en GD logga och Tré Cool. Tré sa typ "You're fucking crazy man" och typ att vi skulle ha en amazing kväll. Sen åkte han. Jag har alltså typ träffat Tré Cool. Typ. Jag har stått två meter ifrån honom och lyssnat på när han pratat men inte sagt eller gjort något själv. HAHA. Har aldrig varit så jävla starstruck i hela mitt liv. Så då blev jag kvar där. Författade en konversation för vad jag skulle säga till Billie. Ringde mamma och var starstruck. Slängde på luren för att Adrienne kom ut. Jag tycker ju att hon är typ snyggast i världen och super stylish, så kände knappt igen henne när hon hade typ civila kläder och lite mindre smink. Kändes lite creepy att säga typ "I fucking adore your husband, please tell him". Så jag sa inget. Hon pillade med mobilen och gick sen fort iväg. Sen kom en van till. Nu skulle det fucking hända. Jag skulle träffa Billie Joe Armstrong. Det som varit en sån stor dröm att jag inte ens vågat drömma om det. Det tog 40 minuter och sen kom det ut en vakt och sa inga foton, absolut inga foton på barnen, de kommer till er om de vill prata, vi fick fråga om bilder men om de sa nej så är det nej. Jason och Jeff kom ut vinkade lite. En massa crew och sen Mike. Han hade sina barn med sig, någon ropade han vinkade lite. Sen kom Billie Joe. Han tittade mot oss, log och klev in i bilen. Trés fru gick förbi oss och sa hej, vakten ropade Thanks guys och sen åkte de.

 

Sånt sjukt antiklimax. Här har jag drömt om det jag inte ens vågat drömma om och så håller det på och hända och så händer det inte. Jag blev så sjukt jävla besviken trots att det är helt sjukt att bli besviken över en sån sak. Herregud, de har miljoner fans. Skulle de prata med alla skulle det aldrig bli någon musik. Men besviken var jag. Allt jag behövt var en bild och kram och bara få säga att "You make me still breathing, thank you so much for that. I love you guys.".

 

Well, hur som så fick jag en vän när vi stod där och väntade. Vi är soulmates när det gäller musik. Så himla kul. Särskilt när jag var lite bekymrad över att jag skulle behöva gå själv på konserten. Vi hängde i alla fall resten av dagen, käkade och gick till konserten.

 

Såg lite av Rancid som var rätt dåliga. Gick ner och tog plats och när Rancid var slut gick jättemånga (?????), så vi kom väldigt långt fram. Stod nog typ på 3-4e raden(!!). Var fortfarande lite sur över att jag inte fick träffa dem. Alltså hur sjukt är inte det?? Jag står och ska se mitt absoluta favoritband och är sur för att jag inte fick träffa dem tidigare idag? Även här var de helt i tid, nästan före, så jag hann inte ens bli nervös?! Drunk bunny och Know Your Enemy. Ljudet la ner efter bara någon minut i Know Your Enemy och Billie märkte ingenting och fortsatte sjunga och skrika om att han ville ha upp någon på scenen. HAHA. Tillslut märkte Tré och han började skratta. Billie märkte inget och när han fick upp en som skulle sjunga så löste de ljudet.

 

I Holiday var jag förberedd på brandtal igen. Men det uteblev. Istället sa han i turn out the lights "Gothenburg repeat after me, no racism, no sexism, no homophobia and no Donald Trump". När lamporna slog på igen så hade han en svensk flagga!! Allsång i BODB och sen pekade han på publiken och "Jag älskar dig". Hur jävla gulligt?!?!?! Och även i BODB så sa han typ "Put down your facebook pages. It's like heroin and we don't need that shit all the time, you know what I'm saying?". Kände mig så träffad. Inte för att jag stod och facebookade då såklart, men i övrigt.

 

I Letterbomb(?), som jag förövrigt börjat gilla asmycket efter att ha hört live, drog Billie ut i publiken på en securitys axlar. Haha? Han sa att det här är en celebration to life och undrade om do you feel me?? Alltså innan jag fattade vart han va, hahaha! Man ser ju inte lika bra på ståplats som på sittplats. Sen gick han genom hela piten fram till catwalken. Såg något klipp på någon som försökt ta selfie med Billie där ute. Billie hade typ vänt sig bort när han såg kameran, hahaha, apropå det han sagt om mobiler liksom.

 

Inget stön i Hitchin a ride. Men han frågade om vi var redo. Han blev typ sur. Korsade armarna och satte sig vid Tré. Sen när hela publiken börjar räkna ner 1, 2, 1, 2, 3, 4 blev han asnöjd och bara "now you sound like you are fucking ready".

 

Framåt Hitchin och ffa i When I Come around släpper min surhet över att jag inte träffat dem?! Alltså så långt in. haha. Borde inte gått till det där jävla hotellet. Men där någonstans inser jag att FUCK JAG SER GREEN DAY, och jag måste njutanjutanjuta av det här nu! Och sen är allt bara en enda lång jävla celebration to life.

 

Old school fansen (vilket jag nästan räknar in mig i) blir lyckliga när de spelar Paperlanters. Seriöst, jag hade inte ens hört den förr. HAHAHHAHAHA. (skämdes så mycket över det så vågade ej erkänna det för min vän efteråt).

 

Men Minority. Ryser fortfarande när jag hör introt till den låten på filmen från konserten. Billie spelade munspel. Tror att han slängde iväg det sen och bitarna delades ut i publiken, men jag vet inte. haha. Men kanske det bästa var att han plockade upp en Prideflagga och virade in sig i i Minority. Jag såg en prideflagga i Stockholm och ville så gärna att han skulle ta den, men det gjorde han inte. Men nu. Åh. SÅ FINT. Minority är verkligen en sån låt jag Ä-L-S-K-A-R. Den är bara, saknar ord. Älskar. Fuck them all, you are your own sight.

 

Knowledge fick både ny trummis och gitarist. Haha. När hon som spelade gitarr stod ute på catwalken satt Billie på knä bredvid och slog takten på hennes axel. Dog lite.

 

King For A Day. Vattenspruta. T-shirtspruta. Drunkbunny-kanon. Ja, mitt 18 åriga jag. Det var jävlig skönt med vatten på sig där nere på golvet. Det var jävligt varmt. Och hallå, Billie Joe Armstrong har sprutat vatten på mig?!?! Tré jagade iväg Billie typ "nu är det min tur, du får ta trummorna" och sjöng á la BIAB, typ "now waaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaait a minut. yeahyeaheyaheyeha" och sparkade, fattar inte hur jävla vig karln är?! (Och btw så har han säkert gjort det där alla andra spelningar också, men jag tänkte på det först nu).

 

Kankse bland det finaste var att Billie LÅG på catwalken och pratade om att vi skulle ta hand om varandra, sjunga tillsammans och dansa. Att vi alla kommer från fucked up backgrounds but at least we can get fucked up togheter och att we are all lost. Att vi måste ta hand om varandra och välkomna varandra oavsett om vi kommer från Sverige, Oakland eller Syrien. Sen I can't get no Satisfaction.

 

Eller nej. Bland det finaste var Still Breathing. Den låten som fått mig att andas hela jävla våren. Grät nästan i introt. När han i slutet av låten Tackade alla och sa Thank you Thank You Tack Tack tack så mycket. And thank you for the last 30 years beeing with Green Day.

 

Och här försöker jag bara trycka på paus. Rycks mellan wooooooow jag är här och ser Green Day och FUCK DET ÄR SNART SLUT.

 

American Idiot. Jesus of Suburbia igen. TACK. Akustisk gitarr och Billie. Ordinary World. Good Riddance. Konfetti. Billie, Tré och Mike på scenen tillsammans. Missade det där och då pga är kort, men såg bilder sen på att Billie pussade Tré på munnen. Hur söta?! Trumpinnar virvlade ut i publiken. Tre stycken väldigt VÄLDIGT nära mig. Jag fick ingen. Min vän fick en. 

Vinkade och kramade om min vän och gick tillbaka till arenan. Försökte några desperata försök att få köpa en trumpinne av nån, haha. Satte mig utanför utfarten och trodde att där kanske. Träffade trevligt folk och nördade lite. Framåt ett gav vi upp och gick tillsammans därifrån. Troligen hade de redan åkt. Men det gjorde inte så mycket. Träffade så mycket trevligt folk den helgen trots att jag åkte dit alldeles ensam. På frukosten på hotellet träffade jag en tjej som sett dem för första gången nu. vi pratade om allt möjligt tills vi blev utjagade för att frukosten stängt.

 

Det blev lite antiklimax. Men herregud, har jag väntat i 13 år (och inte riktigt det heller eftersom att jag inte vågat drömma om det) kan jag vänta lite till på att få träffa dem. Stockholm var bättre och det blev svårt att leva upp till mina skyhöga förväntningar därifrån. Mycket för att det var så mycket känslomässigt som gjorde den spelningen så bra. När jag sett dem första gången ville jag också stå där nere på golvet, jag ville också ha en trumpinne, jag ville också få vatten sprutat på mig, jag ville vara nära. Nu har jag nästan träffat dem, jag har hålit i Trés trumpinne, och BJ har sprutat vatten på mig rakt i ansiktet. Jag har hittat tillbaka till dem och wow. Men Green Day är Green Day. Jag älskar dem. Och de är alltid ASBRA. Och egentligen är tomheten för att nu vet jag inte när jag får se dem igen. Om jag får se dem igen. Jag har tokletat resor till London, Glasgow, Madrid, New York. Det drar iväg ekonomiskt. Jag ska leta vidare. Och annars hoppas. Cause I'm still breathing.

 

Och tar jag mig inte iväg på att se en till spelning på RevRad tour så tänker jag uppfylla en annan dröm. Att göra en Green Day relaterad tatuering.

 

Well, om någon ens läst så här långt. Sorry för alla tempushopp, fel, engelska stavfel och bildbristen. Jag tänker inte be om ursäkt för nördighet, det varnade jag för i början. Håll utkik, det kanske kommer något inlägg snart igen. Om ett år eller så. Tills dess, take care of eachother.

 

Nu ska jag avlsuta det här inlägget, diska och därefter åka till stallet tror jag,

 

Väl mött,