Goddag kära blogg!

 

Det här inlägget kommer bli superdupergnälligt. Jag är så jävla bitter nu.

 

Jag har semester. Eller jag jobbar i alla fall inte. Det är skittråkigt. Det jag såg fram emot i sommar var 1. Green Day i Gbg 2. Meeting i Söderhamn 3. Meeting i Falun. Punkt ett på listan har redan varit och nu känner jag mig så tom. Punkt två på listan blir inte av pga min häst är tonårstrotsig och har slutat hoppa. Punkt tre blir inte heller av pga jag har ingen som helst motivation till att rida, träna och tävla nu. Och reslutatet på häststackarn blir därefter.

 

Jag är så förbannat jävla skittrött på att lägga alla pengar jag har (och inte har) på hästar, tävling och träning och så kommer det såna här jävla bakslag. Hela mitt liv kretsar kring hästar, alla jag känner håller på med hästar, allt jag gör, alltså verkligen allt, har med hästar att göra. Och nu är jag så jävla less. Börjar tänka på allt annat jag kunnat gjort för de pengarna. För det är inte kul att gång på gång tro att man ska ta sig framåt och sen skiter det sig i alla fall. Och så skäms jag. För det har gått så sjukt bra på våren, jag borde vara stolt och glad över det och se det som en sporre. Alla får bakslag, ta dig ur det bara. Och det finns så många i min närhet som skulle sälja sin själ för att få ha en egen häst. Jag har två superfina men vill inte ens åka till stallet just nu, jag har tappat det helt. Och hörni, det är nästan ännu jobbigare än att önska, drömma, hoppas och vilja ha en häst. För när man önskar har man i alla fall motivation och vilja. Men jag är rädd. För jag har inget liv utanför hästarna. Då sitter jag ensam i min lägenhet och bloggar och letar resor till USA som jag ändå inte har råd med. Och det är också skittråkigt.

 

Känner mest Wake me up when july ends så jag får börja jobba igen. Hur tragiskt är inte det??

 

Jag vill åka till USA och se Green Day igen. Men jag vill bara åka dit för o se Green Day. Resa och uppleva sånt är löjligt nog inte min grej. Haha, jag vet, jag är störd. Jag vill göra sånt som intresserar mig, då går jag all in, annars tittar jag mest på klockan och funderar på när man kan åka hem. Jag vill åka till Yran. Jag vill tatuera mig. Jag vill ha motivation till att rida och träna igen så jag har något att göra om dagarna. Jag vill ha passion, glädje, eufori. Jag vill inte vara så här jävla bitter. DET är skittråkigt!!

 

Just nu blir det ingenting. För OM jag skulle åka till USA och se Green Day kan jag inte göra något annat. Och jag hoppas fortfarande på att det ska hända så jag snålar på allt. Eller kan, men jag har inte råd. Jag älskar det bandet, men är det verkligen värt att betala flera, alltså flera, tusen för 2,5 timmars eufori? Jag hatar att tänka så här vuxet. För några år sedan hade jag bara åkt. Och att inte veta. Tänk om de släpper att de åker på turné 2018 också? Glasgow blev inställt igår pga att arrangörerna var assholes. De har LOVAT att komma tillbaka. Green Day är nog det enda band jag faktiskt tror på när de säger så. Och samtidigt är jag så jävlajävla rädd för att de ska lägga ner. Varför de nu skulle göra det nu när de har the time of their lifes på Revradtour?

 

Alltså just nu handlar ALLT om Green Day i min hjärna. Inatt låg jag vaken till 03 och kollade på Billie Joes instagram. Alltså det är så sjukligt nördigt. Känner mig som världens stalker utan liv. Ägnar hela dagar åt att leta resor till USA och konsertbiljetter och tror att det ska gå. Hoppas. Sen blir jag så där vuxen och inser att det inte går. Så börjar jag fundera på tatueringsinspiration istället. Sen tröttnar jag på det, för jag har ju inte gett upp USA och börjar leta igen och så där håller det på. Så där har jag hållit på i två veckor nu. Jävla skitband. Jag hatar att jag älskar er och jag älskar er så mycket att jag hatar mig. Typ.

 

Fuck. Nu ska jag sluta vara så jävla bitter. Eller i alla fall försöka. Jag har två Ia-träningar inbokade om två veckor. Det blir bra, hon brukar kunna plocka fram en bra känsla. Även om hon är stenhård och i ett år nästan skrattat åt mina katastrofalt dåliga bakdelsvändningar. Fast jag gillar det. Det tar ner mig på jorden. Och hon är bra, hon är jävligt bra. Hoppas att hon är så jävla bra att hon kan gräva upp min motivation och hästglädje som båda ligger djupt nergrävda, styckmördade, i Älvkarleby, Storvik, Österfärnebo, på vägarna hemma omkring stallet och på ridbanan på GPK.

Nu har jag fått gnälla lite. Och det känns bättre. Som min gamla textlärare sa på högskolan. Vem fan skriver när man är lycklig?
Ge lidandet en mening. Om man nu kan kalla min bitterhet som ett lidande, haha!

 

Nu ska jag sluta vara så bitter, pricka av några saker på min att göra lista och vara glad och tacksam åt att jag för två veckor sen såg världens bästa band,

 

Väl mött,