Goddag kära blogg!

Skriver sällan här. Kanske bara när jag behöver avreagera mig. Senast var i maj. För att jag inte klarade av att ta körkort. Jag var så djävulskt förbannad när jag skrev det inlägget. Borde egentligen ta bort det, för så här i efterhand skäms jag rätt mycket över det. Men det var en del av mig, i en del av mitt liv. Och den delen gjorde rätt så ont i den stunden. Nu har jag lämnat det bakom mig, (och den där fula rosa plastlappen ligger i min plånbok, inget jag är så stolt över, jag har gjort viktigare saker i mitt liv.).

 

Igår natt sa min kropp ifrån på skarpen. Vaknade i någon slags panikattack mitt i natten. Somnade om efter 45 minuter. 45 minuter är lång tid om man har 6 timmar på sig att sova. Klarade av dagen på ren vilja och med hjälp av fina människor och dessa fantastiska djur som är som medicin för själen. Underbara hästar.

Insåg i alla fall att jag måste ta det lugnt ett tag, oavsett om jag vill eller inte. Började med att för första gången i mitt liv säga nej. Har lite skuldkänslor, men min kropp är tacksam. Bättre att ta det nu, än att totalt köra slut på mig själv som jag gjorde för snart fyra år sedan. Vill verkligen inte må så igen. Och då tog det ett år att bli människa igen. Jag har inte tid med det nu. Har ett liv att leva på ett vettigt sätt. Punkt.

 

Som sagt så behöver jag mest skriva av mig här. Borde kanske skriva det där ingen kan läsa. Men det här är jag. It takes a fool to remain sane.

 

Väl mött,